Kurala Bybacke förr och nu
Förhistoria
Det nuvarande odlade kulturlandskapet i Kurala började ta form under järnåldern, för mer än tusen år sedan. Vid mitten av järnåldern hade de tidigare havssunden bildat åarna Aura å och Jahndiket, längs vilka bosättningen växte fram.
Byn har troligen från början levt på odling och boskapsskötsel. Byns läge vid åarna och Tavastlands oxväg har också gett invånarna möjlighet att bedriva handel. Arkeologiska bevis på bosättning har hittats på olika delar av backen, men det exakta läget och antalet järnåldersbyggnader är inte känt. I Kurala finns en av de många gravfälten från järnåldern i Auraådalen. Invånarna på kullen begravdes där från 600-talet till 1000-talet e. Kr. Nästa bevis på bosättning i byn är skriftliga uppteckningar från 1200-talet, men kullen tros ha varit bebodd kontinuerligt sedan 600-talet. Kurala Bybacke är skyddat och bevarat enligt lagen om fornminnen.
Bybackens gårdar och byggnader
Antalet hus i byn blev tre under 1600-talet. De började kallas för Kohmo, Rasi och Huhko. På 1700-talet delades de i två och fick prefixen Iso (Stora) och Vähä (Lilla). Fyra av de sex gårdar som uppstod finns kvar: Iso- och Vähä-Kohmo samt Iso- och Vähä-Rasi. De står fortfarande på de tomter som skapades på 1700-talet. Båda gårdarna Huhko har slagits samman med Iso-Rasi.
Delningarna av gårdarna på 1700-talet skedde mellan bröder, och därför var både Kohmo och Rasi släkt med varandra. Iso-Kohmo har gått längst i arv i släkten, eftersom familjen bodde i huset från 1650-talet till 1970-talet. Familjen Rasi kom till Bybacken på 1720-talet, och de sista ägarna av Iso-Rasi var familjen Haavisto på 1870-talet och Ruskos i Vähä-Kohmo på 1910-talet.
De nuvarande huvudbyggnaderna i byn är från omkring 1800-talet (Iso-Rasi är dock från 1916). Ekonomibyggnaderna är huvudsakligen från 1920- och 1930-talen. Den äldsta byggnaden är troligen en lada från 1700-talet, men delar av huvudbyggnaderna kan vara lika gamla.
Kulturlandskapet
De ängar, åkrar och skogsområden som omger byn är ett tecken på den långa samexistensen mellan människa och natur. Dessa traditionella biotoper sköts genom bete och slåtter. Regelbundna vegetationsundersökningar genomförs också för att övervaka arternas utveckling.
I trädgårdarna och museibyggnaderna bevaras gamla prydnads- och nyttoväxter som utgör Åbo stadsmuseums samling av kulturväxter. Här finns också inhemska fruktträd och bärbuskar från tiden före vinterkriget. Ett anmärkningsvärt inslag är trädgårdsplanen för Iso-Rasi, som beställdes av Åbo stads dåvarande trädgårdsmästare på 1920-talet, och som fortfarande har inslag som en linddunge och en syrenberså.